Avsaknaden av uppdateringar här på bloggen beror på en innehållsrik sommar som innehållit både roliga och tråkiga inslag. Till det roliga hör härliga sommardagar med goda vänner, fasad- och fönsterbyte vilket ger känslan av ett nytt hus,och spännande jobbprojekt. Till det tråkiga hör att vi på kort tid förlorat tre närstående – Fredriks morfar i maj, min Farfar i juni och min Mormor i augusti. Tunga avsked, många tårar och minnen från barndomen som spelas upp revy… Har inte riktigt fattat innan hur mycket dessa människor har betytt för mig och jag minns dem med stor tacksamhet och finner tröst i många glädjerika minnen.
På jobbfronten har jag fått mer uppdrag på Halmstad Högskola (nu som projektsekreterare- vilket är en perfekt kontrast till övrigt jobb) startat upp hundutbildningen på Malmö Högskola och deltagit i skolstarten på Plönninges hundlinje, där jag börjar undervisa till våren. I veckan avslutade jag min och Camillas gemensamma valpkurs – tack till er alla för härliga kurstimmar med er och extra tack för den fina presenten!
I lördags startade jag upp en av höstens Tävla med glädje-kurser och det blir ett riktigt bra gäng, som jag ser fram emot att följa. För övrigt är det helt fullbokat fram till nästa år. Å ena sidan känns det jättetråkigt att behöva säga nej till den som vill boka träning och å andra sidan känns det lyxigt att just nu kunna skapa en - för mig - perfekt variation av spännande arbetsuppgifter.
Sedan sist har fler duktiga kursdeltagare varit i farten:
Philippa och rottisen Kellie har i rask takt blivit uppflyttade till lägre spår och lydnadsklass 3. Tror att Philippa snart har världsrekord i antal uppflyttningar på kort tid, dessutom med två unga hundar. Stort grattis!
Även stort grattis till Lena och korthårscollien Yummie – tillika en av Ruffes flickvänner – som gjort en finfin debut i appellen. Två oturliga nollor gjorde att de slutade ynka 2,5 poäng från uppflytt, men 9,5 på spåret och flera andra fina betyg talar för en lovande tävlingskarriär!
Igår blev våra träningskompisar Christer med schäfern Falco uppflyttade till elit spår. Nu är de i elit i tre grenar: spår, sök och lydnad. Stort grattis!!!
Nu till egna tävlingar som – mest för min egen skull – återges lite mer detaljerat. Så, för den som inte är så intresserad av dessa, är den ”vanliga” – och lite mer lagom långa - bloggen slut här!:-)
Rapport från egna tävlingar!
Ruffe och jag har de senaste två helgerna deltagit i två lydnadstävlingar. Kort sammanfattat blev det stolpe ut i den första och ett snöpligt brytande i den andra. Jag som hade hoppats på att klara den första och köra tvåan på den andra(…)
Den första tävlingen är jag ändå riktigt nöjd med, förutom ett litet extranummer i linförigheten – Ruffe började ”prata” och det tilltog med språngmarschen som alltså inte blev så vältajmad för vår delJ Men – med tanke på att han har varit klurig att få igång i rätt träningsläge så tar jag hellre överspeedad än disträ om man nu ska tvingas välja. Vi hade inte mycket uppvärmningsyta då planen bara hade en ingång och där stod all publik. Detta blev en liten utmaning för oss och Ruffe fixade detta kalas. Platsliggningen fick han högsta betyg i trots att han hade publik med hundar nära på ena sidan och att hunden bredvid gick upp. Duktig kille! Även tandvisningen gav betyg 10. Vi hade startnummer ett så sen var det bara att köra. Platsläggandet – som vi nollade på debuten i maj pga tjuvstart – hade vi denna gång 9,5 på. Inkallningen gav betyg 10 och hoppet 9,5. Apporteringen fick vi betyg 5 på med kommentaren ”griper före kommando”. Detta har jag medvetet låtit honom göra eftersom maxbetyget är 8. Han höll jättefint och släppte direkt på kommando, så jag vet inte riktigt varför vi inte fick maxbetyget. Helhetsmässigt höll han ihop bra och transporterna var helt ok – betydligt mer samlad än på debuttävlingen. Så till det som gjorde att vi trots detta inte fick ett förstapris med oss. Vid ställandet hade vi en ok framföring, ett ok ställande, men när jag vände mig om hade Ruffe smugit efter och vi fick en nolla = 30 poäng bort. Retligt att Ruffe smyger så tyst och försiktigt så att man inte kunde rädda läget med ett dk. En femma hade räckt… Detta har tidigare inte hänt på träning – hade jag anat det så hade jag gärna slängt en blick över axeln. Retligt, men som sagt – större delen av vårt program är jag väldigt nöjd med och framförallt känslan. Det känns så gött att vi har kommit en bra bit med allt runtomkring och kan fokusera allt mer på det tekniska. På helheten fick vi betyg 9 med kommentaren ”lovande”. Kul!!
På samma tävling körde jag även I-or i eliten, på grund av att Fredrik fick prioritera pågående fasad- och fönsterbyte. Det var superkul att tävla eliten igen och extra kul att få prova på att tävla med I-or. Det hela beslutades kl 22 kvällen innan, så vi hade inte tränat ihop oss utan körde bara för skoj skull i och med att han ändå var anmäld. I fjärren förstod inte I-or alls mina handtecken, så där blev flera dk stort betygsneddrag. Tyvärr nollade vi även vittringen. För övrigt gick det skapligt – I-or var i perfekt läge och det kändes fantastiskt kul att köra honom. Men det där teamarbetet han och Husse har är svårt att nå upp till och vi slutade på ett andrapris.
När jag åkte till Göteborgsavdelningen igår var planen att bygga på säkerhet och jag kände mig nog rätt förvissad om att det skulle gå vägen. Det enda stora hindret skulle kunna vara skotten från den närliggande skjutbanan, men Ruffe har gjort jättestora framsteg med detta och under de senaste träningarna inte blivit nämnvärt påverkad. Förra helgen åkte vi inom den klubben på hemvägen just för att testa hans reaktion och då reagerade han, men inte mer än att vi kunde fortsätta träna med något sämre fokus. Var på plats i riktigt god tid för att det skulle hinna skjutas innan vi startade så att Ruffe hann vänja sig och vid första skottet som kom under rastningsrundan lyfte han inte ens på huvudet. Detta är första gången han inte ens tittar upp och det kändes förstås grymt bra. Även uppvärmningen kändes fin, liksom attityden innan platsen. När vi lämnat hundarna och precis ska vända oss om är en hund uppe och snart tre till… Vi hade nummer 6 och det var nummer 5 som gått upp först vilken sedan fick sällskap av hundar från båda håll. Kvar låg Ruffe med en flat, en blandras en rottis och en terv som sprang runt honom på bara någon meters avstånd. Kanske någon mer – jag hann inte se i kaoset!
Troligen var Ruffe fast övertygad om att detta var något som hans galna matte arrangerat och han höll fokus på uppgiften. En fantastisk prestation av lille Ruffe som inte är särskilt trygg med nya hundar, speciellt inte de som är större än han själv. Som tur var blev det inget slagsmål och Ruffe låg kvar ända tills jag kom fram. Gick snabbt av planen tills de andra fått in sina hundar. När vi skulle lägga om fick alla vara med utom den som gick upp först och Ruffe skulle ligga mellan de hundar som tidigare sprungit runt honom(…) Är lite arg på mig själv att jag inte avstod momentet under de förutsättningarna, men tävlingsinstinkten tog överhand och jag hann inte riktigt överväga beslutet. Märkte på Ruffe att han tyckte att det var lite jobbigt, men inte värre än att jag lätt fick kontakt med honom. När jag vände mig om denna gång hade Ruffe krupit efter mig en bit. För övrigt blev denna platsliggning lugn och jag hoppades på en femma, men domaren satte noll med motiveringen att han krupit för långt(…) Min tävlingspsykologi var det i alla fall inget fel på; liksom en kursdeltagare som råkat ut för samma sak tog det flera sekunder innan jag kopplade att det var min hund som flyttat fram och inte de andra som hade backat:-).
Ännu en gång 30 förlorade poäng och jag fick arbeta stenhårt för att snabbt fokusera om och intala mig att vi skulle kunna klara det. Bestämde mig för att titta på betygen – vilket jag aldrig gör annars – och att köra så länge det fanns chans till förstapris. Inte likt mig att vara så resultatinriktad, men detta var det enda som motiverade mig just då efter besvikelsen från platsen. Bäst när det gäller gjorde vi en av våra abolut bästa linförigheter i tävlingssituationen, men tyvärr slängde Ruffe ur sig ett skall och detta drog ner betyget till 6,5. (Han gör verkligen inte detta moment perfekt ännu, men en åtta kändes realistiskt att vi skulle fixa.) Med koefficient fyra hade vi då tappat ytterligare 14 poäng och därmed fanns det ingen chans för uppflytt, så vi tackade för oss och bröt. Är ändå glad att jag startade programmet för att se att Ruffe kunde fokusera på den platsen och att dessutom få chans att belöna prestationen. Åkte hem med väldigt blandade känslor – så nöjd med platsen och så oerhört besviken över att det ändå var vi som åkte på nollan… Det kändes inte rättvist! En visit hos Farmor på hemvägen gjorde mig betydligt gladare och övertygad om att det var värt att ge sig av.
I nuläget har vi inte anmält till något mer, dels på grund av att de flesta helgdagar framöver är uppbokade med annat och dels på grund av att jag vill hinna köra några trygga platsliggningar med nya hundar. Parallellt med detta kommer jag jobba med fotgåendet med sikte på att det ska bli så pass bra – och framförallt störningståligt – så att jag kan hoppa platsen om det verkar vara en orolig grupp. Detta var planen från början, men med tanke på att det har varit mycket med allt runt omkring för Ruffes del, så har jag många gånger fått prioritera miljö och helhet framför flashig momentteknik. Det vi har lagt mest krut på – platsliggningen – har vi dock fått ett fint kvitto på. På alla tre tävlingar har hundarna bredvid bjudit på olika störningar som Ruffe klarat galant.
Ett annat alternativ hade förstås varit att vänta tills allt är ”klart”, men då är jag rädd att jag hade trillat in i den där prestationsfällan där man aldrig blir nöjd. Känner att jag har en väldigt bra bild över hur vi ska fortsätta träningen och är särskilt tacksam över att det har känts så fantastiskt kul att vara med Ruffe på tävlingsplanen. Känns extra häftigt med en hund som trots störningskänsligheten ändå lyfter sig och taggar till lite extra i tävlingssituationen. För vår del hade det nästan varit svårare att gå ut och göra ett bra program helt själva utanför huset och det är jag inte riktigt van vid!