Motiverad av det härliga solskenet valde jag att gå dagens långpromenad på stranden. När vi gått en bit mötte vi en man. Då jag upplevde att han kom emot mig och hundarna med raska steg valde jag att snabbt koppla alla tre. (Jag hann nog tänka tanken "här kommer någon som ska klaga på lösa hundar").
Genast ropade mannen "Nej, nej - koppla inte för min skull". När vi kommit ytterligare några steg närmare varandra sa han "Släpp dem gärna - det är ju så härligt för dem att få springa här". Jag svarade med någon kort artighetsfras att det inte var något besvär att koppla. De hade ju redan sprungit massor och vi hade halva rundan kvar, så det gjorde ju inte hundarna något att komma in till sidan en stund. Vi växlade ett par ord om vädret och sedan sa mannen "De får gärna komma fram och hälsa på mig".
I detta läge började jag förstå att de raska stegen och omtänksamheten om hundarnas frihet att få springa på stranden egentligen handlade om att han verkligen ville hälsa på hundarna. Jag började med att släppa fram Ruffe som är det säkraste kortet för den som vill "gosa" med en hund (Mimmi hade lika gärna kunnat gå rakt förbi och ut i havet och I-or hade troligen gett sig av för att hämta en pinne som han kunde lämna till mannen...)
Mycket riktigt sprang Ruffe direkt till mannen, tryckte sig mot hans ben och lät sig välvilligt bli kliad i nacken (givetvis "pratandes" som han ofta gör). När mannen kelat med Ruffe en stund berättade han känsosamt att hans vän just dött och att han var på stranden för att samla drivved och snäckor till en krans som skulle tillverkas inför begravningen.
Det är häftigt att se hur djur kan skapa möjlighet för ett möte som annars inte hade blivit av och tillfredsställer ett behov av att berätta något tungt. Hade inte jag haft med mig hundarna hade mannen säkerligen inte hittat ett naturligt sätt att inleda konversationen - och jag själv hade kanske känt mig rädd av att möta en främmande man som raskt styr riktningen rakt mot mig på en stor tom strand och därmed undvikit mötet, men nu när jag hade hundarna med mig väcktes inte ens den tanken.
För min del är detta den allra mest intressanta biten inom ämnet "djur i vård och socialt arbete" - de omedvetna och ostrukturerade effekterna som djuren ger och som kan sätta en liten, liten guldkant på en annars väldigt tung och dyster dag. Det är lite frustrerande att vi trots många exempel i vardagen har så lite forskning som visar på djurens välgörande effekter för människor.
En sådan händelse som dagens möte kan aldrig återupprepas eller "bevisas" men det blir en vacker berättelse som studenterna säkerligen kommer att få möta i en föreläsning framöver. Kanske var det inte enbart behovet att berätta och få sympati som tillfredsställdes, utan kanske hade Ruffes välvilliga pussar och glada läten också en tröstande effekt.