Ja, nu har ni hört apornas versioner från tävlingarna. Vad de inte har berättat är att jag höll på att missa platsliggningen för att min apa var på skithuset. Både Husse själv - i sin egen förträfflighet- och matte -som var coachande apa- hade räknat fel på vilken grupp vi skulle vara med i. (Nästa gång ser jag till att gå med in på lottningen, nuvarande upplägg håller inte på elitnivå.)
Utan förvarning blev man därför hastigt och lustigt utryckt från sin uppladdningssömn av Matte, som skakade liv i mig (klockan var strax efter 7 på morgonen) och sedan sprang hon runt och ropade efter Husse. (Pinsamt!) Till slut ramlade han ut från ett av dassen och vi hann precis, men man kan ju få magsår för mindre. Husse fick en sällan skådad fart och ilade in på planen så snabbt att han till slut inte kunde stanna vilket gjorde att vi ställde oss fel och höll på att stjäla platsen för en stackars schäfer. Pinsamt igen. Tur att det var just platsliggning som hägrade så att man kunde varva ner igen och fokusera framåt.
Spåra är kul och tämligen lätt. Man går helt enkelt där det luktar apa och så plockar man upp en och annan träpinne. Egentligen tycker jag att plockandet är apans jobb eftersom jag är den som leder, men jag hjälper till om han verkar ouppmärksam. På så vis brukar vi få med oss samtliga och så även vid dessa två tävlingar. Tiden klarade vi också, trots att apan snavade, snubblade, trampade snett och rullade runt. Får nog börja hårdträna honom på smidig rörlighet i terräng. Och lydnaden glänste jag i som den stjärna jag är – vid brukstävling två överglänste jag mig själv och publiken jublade. Ja, det är nog svårt att låta bli när man ser mig, jag är lite som Björn Gustavsson kan man säga - det räcker att jag visar mig så blir alla apor glada!
Vid lydnadslydnaden tog jag förstapris trots en förarglig nolla på vittringen (fel pinne hoppade in i mulen på mig).
Här får jag en medalj runt halsen. Ceremonin, tillika bedömningen, genomfördes av en av årets SM-domare. Vilken ära! (För henne, alltså.)
Men hallå? Den stora pokalen är väl till MIG??? Konstigt nog fick träningskompisen Qvittra med den hem fast hon bara tävlade ettan. Nåväl. hon är söt och det blir fint när hon speglar sig i den.
Uppletandet sket sig litegrand och jag väljer att åberopa tekniskt fel båda dagarna.
Här laddar vi upp inför uppletandet och det ser ju vem som helst att VI var i form i alla fall. Arrangörsmässiga missar får man ha överseende med.
Hejdå. /I-or